Det här med att säga ajdö

Ja hur gör man egentligen? Vad är det minst smärtsamma sättet?

Har tänkt lite på det, och insett att det nog inte finns något sätt som inte är trist. Om mindre än två veckor kommer jag att säga adjö åt alla här, och åt allt. Jag kommer att krama om alla på flygplatsen och gå igenom säkerhetskontrollen för att aldrig mer bli samma person igen. Detta år har förändrat mig, dessa personer som jag kommer att krama om har förändrat mig. De har blivit en del av mig. En del som kommer att slitas sönder, då jag inte kommer att ha dem vid min sida längre. 

Så, vad ska man säga? Hur ska man formulera sina ord så att de ska förstå att jag aldrig någonsin kommer att glömma dem, och att alla mina pengar kommer att gå till flygbiljetter för att få se dem så ofta som möjligt, trots att vi alla vet att det aldrig blir samma sak igen? Hur ska man vara när ens hjärta kommer att brista? Hur ska man bara gå iväg då man undrar hur man ska överleva utan de som gör det lättare att andas? Utan de som fick dig att andas igen?

Jag undrar också ibland om jag kommer att lämna kvar ett tomrum efter mig. Lämnade jag ett tomrum efter mig i Finland? Vem kommer att sakna mig? Vem har saknat mig? Vem väntar på mig på flygplatsen när jag kommer hem till mitt andra hem? Vem kommer jag att hänga med min första hela dag hemma? Vem kommer att tänka på att ringa mig för att fråga om jag vill dra ut med gänget för att sedan inse att jag lämnat dem? 

Så många frågor, så få svar. Så är det väl med det mesta här på jorden, dt är bara att ta ett djupt andetag och göra det som måste göras. Inget varar för evigt, och man ska ju gå hem när festen är som bäst. Och vem vet, det är inte alls omöjligt att livets vägar för mig tillbaka hit, i framtiden. För att studera, för att jobba, för att leva. 

Nunca se sabe. 

Kommer i alla fall att ha min familj vid min sida då jag väntar på flyget. Ingen utom andra utbyteselever kan förstå detta, men jag vet att de finns där när jag kommer att storböla. Det är därför jag kommer tillbaka hem, och för alla de som finns kvar där, som betyder så mycket, trots att man vant sig vid att vara alltför många kilometer bort. De som tidigare var mitt liv, och som fortfarande är det, förutom att de får dela det med några spansktalande. Och vet ni vad? jag tror att det finns plats för alla. 

//Jeppu, eller Jessi, som man heter här.