Gracias por todo y hasta pronto, Madrid.

Finland, nu kommer jag äntligen hem!

Os echaré de menos

No se como empezar... He intentado escribir como me siento pero no encuentro palabras suficientes. Ya han pasado diez meses? No, no es posible. No puedo irme ya, necesito un poco más tiempo. No, mucho más. 

Este año ha sido el mejor año de mi vida. He aprendido tantas cosas, de todo, pero lo más importante es que he aprendido vivir. Vine aqui sola, sin saber nada de español, con un poco de miedo y como una persona bastante perdida. Directamente me habéis dejado entrar en vuestras vidas aunque fui una desconocida, algo que nunca voy a olvidar. 

Es raro que personas que hace diez meses fueron solo nombres ahora son personas que no puedo imaginar sin. Me habéis enseñado otra forma de vivir, totalmente distinta de mi vida en Finlandia. Nos hemos reido, llorado un poco, estudiado aún menos, suspendido examenes, ido al chino, hecho huelga, bailado toda la noche, ido a Francia, bebido tinto, sacado selfies, celebrado en Cibeles, y mucho, mucho más. Me habéis dado recuerdos que nunca voy a olvidar y que me hacen sonreir. 

Siempre cuando he necesitado algo, habéis estado alli, listos para ayudarme. Gracias a vosotros, he aprendido mucho de respeto, de confianza, de amistad, y de mi misma. Durante esos diez meses habéis empezado a ser una parte de mi vida, una parte que hoy es muy grande . 

Claro, he echado de menos a mi pais y a mis personas de allí mucho. Estoy feliz de que en un ratito voy a verlos, abrazarlos y volver a mi vida anterior, que va a ser como siempre. Pero, en el mismo tiempo, el sabado va a ser muy, muy duro. Imaginaros, construis una vida en diez meses y cuando todo está perfecto, tenéis que iros. Es una putada no poder estar en dos sitios al mismo tiempo, pero esto no es un adiós, sino un hasta pronto. 

He aprendido algo de cada persona a quien he conocido, de algunas más, de otros menos, pero algo de cada una. No os voy a olvidar, es imposible, y espero que no me vayais a olvidar tampoco, y que os he podido enseñar al menos algo, a cambio a todo lo que me habéis enseñado. Al menos algunas palabras nuevas, como pueblisimo y enmorenarse. 

Ahora no soy una persona perdida, sino una persona completa. La vida española es la vida buena. La vida es como un camino, y por eso, Carpe Diem. 

Os quiero muchisimo y os escharé de menos, mucho, pero nos veremos muy pronto. Eso es seguro, porque la distancia nunca es un problema para los amigos. 

//La turista

Vacacioonees!

Då har man äntligen sommarlov då! Sista skoldagen var igår, skrev en omtagning och sedan drog jag hem en sväng innan jag spenderade många timmar i centrum med favorittjejen här i Madrid. Vi rullade runt, letade efter lite presenter, dreglade över Real Madrids nya matchtröja (85 euro, suck) och ett par skor från H&M, lunchade på Vips och köpte en plånbok. Med trötta ben drog jag en stund till en klasskompis men sedan lockade några andra vänner mer så jag hamnade på burger och hade en så bra kväll. Inte gjorde vi nåt speciellt, men dessa vänner hade jag inte sett sedan de hade sin graduacion och de får mig alltid att skratta. 

Ja och så finns det en sak som jag verkligen hatar här i Madrid och inte kommer att sakna; dessa kackerlackor. Precis, inte borde de ju finnas i en storstad MEN DET GÖR DE I ALLA FALL OCH JAG DÖR VARJE GÅNG JAG SER EN OCH IGÅR SÅG JAG TRE PÅ EN OCH SAMMA GÅNG. Skrek som en gris och måste hoppa över dem och fick nån panikattack. Då var jag inte ensam, vi såg enstaka vid fler tillfällen, men det värsta var då jag gick sista biten ensam hem och såg en och ja herregud nej usch bajs fy fan. Tror ärligt sagt att jag har en fobi för insekter. Och vet ni vad? Dessa kackerlackor (cucaracha) är 10 gånger värre än den hemska otäcka saken som Kaisa och jag hittade på lande förra sommaren. Och den var hemsk.

Ursäkta för insekttexten, men sånt skämtar man inte om. Finns inget värre än små(enorma)kryp.

Spaniens VM gick inte som planerat, har inte tränat på över två veckor och insåg att det är därför som jag känner m ig så konstig och med ett behov av att typ hoppa runt, la familia kommer om tre dagar och om en vecka exakt så sitter jag i ett flyg några kilometer upp i luften. Har också kollat på fotboll (såklart) och sett Tres metros sobre el cielo och Tengo ganas de ti, otroligt kända spanska filmer, rätt så nya. Gillade dem gjorde jag i alla fall!

Mattehumor

Världens suddigaste bild när vi drog ut för tt se på matchen med några amigos

Hittade denna i min fjong, fina typer!

Vi lagade egen juice med hostbrorsan

och hittade en vagn i skolan med Irene

Skickade en bild till äkta brorsan av utsikten från skolan.

En onsdags-selfie, ni kan ju gissa vart vi var på väg

Vad jag ska göra idag vet jag inte ännu, ska kanske möta upp min Hipsterkompis, Imorgon blir det poolhäng, matlagning och fest på kvällen, på måndagen shopping och på tisdag kommer min familj! Oj herregud!

Och just det ja, glad midsommar!

//Jeppu

Det här med att säga ajdö

Ja hur gör man egentligen? Vad är det minst smärtsamma sättet?

Har tänkt lite på det, och insett att det nog inte finns något sätt som inte är trist. Om mindre än två veckor kommer jag att säga adjö åt alla här, och åt allt. Jag kommer att krama om alla på flygplatsen och gå igenom säkerhetskontrollen för att aldrig mer bli samma person igen. Detta år har förändrat mig, dessa personer som jag kommer att krama om har förändrat mig. De har blivit en del av mig. En del som kommer att slitas sönder, då jag inte kommer att ha dem vid min sida längre. 

Så, vad ska man säga? Hur ska man formulera sina ord så att de ska förstå att jag aldrig någonsin kommer att glömma dem, och att alla mina pengar kommer att gå till flygbiljetter för att få se dem så ofta som möjligt, trots att vi alla vet att det aldrig blir samma sak igen? Hur ska man vara när ens hjärta kommer att brista? Hur ska man bara gå iväg då man undrar hur man ska överleva utan de som gör det lättare att andas? Utan de som fick dig att andas igen?

Jag undrar också ibland om jag kommer att lämna kvar ett tomrum efter mig. Lämnade jag ett tomrum efter mig i Finland? Vem kommer att sakna mig? Vem har saknat mig? Vem väntar på mig på flygplatsen när jag kommer hem till mitt andra hem? Vem kommer jag att hänga med min första hela dag hemma? Vem kommer att tänka på att ringa mig för att fråga om jag vill dra ut med gänget för att sedan inse att jag lämnat dem? 

Så många frågor, så få svar. Så är det väl med det mesta här på jorden, dt är bara att ta ett djupt andetag och göra det som måste göras. Inget varar för evigt, och man ska ju gå hem när festen är som bäst. Och vem vet, det är inte alls omöjligt att livets vägar för mig tillbaka hit, i framtiden. För att studera, för att jobba, för att leva. 

Nunca se sabe. 

Kommer i alla fall att ha min familj vid min sida då jag väntar på flyget. Ingen utom andra utbyteselever kan förstå detta, men jag vet att de finns där när jag kommer att storböla. Det är därför jag kommer tillbaka hem, och för alla de som finns kvar där, som betyder så mycket, trots att man vant sig vid att vara alltför många kilometer bort. De som tidigare var mitt liv, och som fortfarande är det, förutom att de får dela det med några spansktalande. Och vet ni vad? jag tror att det finns plats för alla. 

//Jeppu, eller Jessi, som man heter här. 

Grattis mamma!

Hipp Hipp Hurraa för världens bästa mamma som fyller år idag! Tycker att ni alla ska skicka iväg en hälsning för att min mamma är en perfekt människa på alla sätt. Älskar dig till månen och tillbaka och vi ses om väldigt, väldigt lite tid! Puss hoppas att du har haft en bra födis!

Igår så rullade vi ner till poolen på gården med grannarna och hängde där en tid innan jag mötte upp Lorena på 100M för lite uppfriskande, sen träffade vi ett par andra vänner för att rulla till skolan för att träffa ännu ett par andra vänner, som skulle sova där. Planen var att vi bara skulle säga hej, men jag stannade sen kvar där över natten. Hade bara en liten handväska med som innehöll lite pengar, min telefon och nycklar så jag sov i min ena kompis träningsshorts, andra kompis träningsskjorta och en tredje kompis huppare. Bekvämt var det i alla fall och roligt hade vi, trots att jag inte sovit mycket. Kallt var det också på natten, frös halvt ihjäl mig i mina shorts, haha. Det var ju inte min plan men ångrar det inte, spenderar hellre en natt med människor som jag trivs väldigt bra med och är trött än sover hemma ordentligt.

Mobilbilder har jag att erbjuda, med äkta kvalitet, hehehe.

Lite selfies blev det ju i skolan

Vet inte exakt vad Ruben gjorde här men säkert nåt smart

Fina killar

En liten bild av skolan. Och av min fot. Och av Irenes hand. 

Poooooool! 

Nu ska jag studera lite matematikformler och gå tidigt och sova. Fick sovet ca 4 timmar i natt men vaknade rätt så ofta så inte ens siestan kunde rädda min trötthet, haha :D Paniken över att jag ska hem ökar med varje dag som försvinner, är nästan lite avundsjuk på mina vänner här som kan fortsätta med sina liv medan jag måste lämna dem. Dock så vet jjag att jag alltid är välkommen tillbaka, har redan planerat en resa i oktober!

Ha en bra vecka!

//Jeppu

Utbildning är till för alla

Vi har protesterat den här veckan, och förra veckoslutet av en väldigt bra orsak. Skolsituationen i Spanien håller nämligen på att förändras, mot det sämre. Ska försöka sammanfatta det i ett inlägg, och berätta hur vi har försökt ändra på saken.

Här finns både privata skolor och allmänna skolor, och man har kunnat välja fritt till vilken skola man vill gå. Nu har dock regeringen bestämt sig för att ta bort platser från de allmänna skolorna, och på det sättet tvinga elever till privata skolor, och de som inte har råd och inte får plats får helt enkelt klara sig utan vidareutbildning då. Det här gäller alltså för gymnasiet, då skolplikten inte mera gäller.

Som ni säkert inser är detta ett väldigt stort problem. I den ekonomiska situation som Spanien nu befinner sig i så har ju inte nära på alla råd att betala för privata skolor. Det blir också mycket svårare för alla immigranter, som huvudsakligen kommer från Sydamerika, att  integrera sig om barnen inte får skolplats. Samhällsklyftorna kommer bara att öka, de fattiga får inte en chans och de rika kan fortsätta som om inget hänt.

I min skola här skulle det i praktiken betyda att klasserna som blir kvar skulle kunna ha mer än 40 elever, då klasserna skulle slås ihop, och att de inte skulle kunna ta emot alla som egentligen skulle kunna rymmas om de skulle få ha kvar fler klasser. Utbildningen skulle lida, helt klart. Lider utbildningen, så lider samhället.

Så vad har då skolan gjort för att påverka detta? Man har samlat in underskrifter, gjort manifestationer, både själv och med en annan/andra skolor i kvarteret, prytt utsidan av skolan för att påverka förbipasserande, spridit information om situationen via sociala medier (speciellt twitter, och så har skolan en blogg också), bjudit in tv-kanaler och tidningar (i alla fall en tidning har skrivit om det) och så har man protesterat genom att stanna kvar i skolan över natten. Någon har alltid sovit i skolan ända sedan förra veckans fredag.

Nu är det bara att hoppas på att budskapet går fram och att man inte rör studieplatserna i Salvador Dali. Något som dock är säkert är att dessa personer kommer att göra allt för att få sin vilja igenom. Lärarna här brinner verkligen för detta.

OBS: Detta är så som jag uppfattat situationen, min syn på saken. Jag är rätt så säker på att jag fattat all fakta korrekt, men om ni vill ha exakt information (talar nu om skolplatsreformerna) så är det bara att leta upp det, finns massa på nätet. Dock så lönar det sig att kolla fler källor, då de kan vara lite vinklade. Hur andra skolor har påverkats vet jag inte, inte heller utanför Madrid.

En till sak vill jag tillägga, jag tror att ända sättet att förbättra samhället, generellt sätt, är att sprida information och våga stå upp för det man tror på. Om inte du kämpar för saken, vem gör det då? Vi är samhället, så om du inte gillar något, ändra det. I slutändan minns vi ju de personerna som vågade säga sin åsikt, inte de som följde med massan.

//Jeppu

Två veckor. Två veckor? Två veckor.

Ja, rubriken är väl ganska så tydlig. Exakt två veckor har jag kvar här. Vart har mina tio månader försvunnit? Snälla, ge mig lite mera tid.Känner mig inte klar här än. Snälla, en stund till.  Det är det enda jag ber om.

Tio dagar tills familjen kommer, vilket jag faktiskt ser fram emot. Kan inte vänta tills jag får krama om dem riktigt ordentligt, och höra dem skratta, och få retas lite med brorsan igen. Åh, tio dagar.

Vad har jag hunnit med dessa två veckor då? Skrivit en massa prov, protesterat mor dumma reformer mot "public" skolan (tar det i nästa inlägg), bakat en födelsedagstårta, lyckats sova en fyratimmars siesta (?!), shoppat lite, sett på VM-invigningen och matcher, kollat på Mamma Mia och sjungande rullat iväg för att se Spanien få stryk med kompisar i en bar och sedan gått hem klockan tre på natten i endast shorts och toppi. Mina två veckor i ett nötskal.

Eh hehe måste ju slösa bort resten av mina pengar innan jag kommer hem igen. Eller hem och hem, är hemma här också. Svårt det där med ordval.

Tänkte skriva någon lustig bildtext men så såg jag min älskade klocka, som jag tappat. Låset hade öppnats utan att jag märkt det och klockan fallit av. Väldigt tråkigt då den hade mer än materiellt värde. 

hehehe

Min favorithipster i skolan förra fredagen, då vi stannade där över natten. Te voy a echar de menos! 

Liten bild av mitt fina Madrid. 

El biscocho. Patricia fyllde 18 så en kaka måste ju bakas. 

Tar kompisen ens fjong så hittar man sen sådana här bilder. 

Testade smoothien från McDonalds, rekommenderar inte, smakade konstgjort. 

Tipical Spanish! El jamon. 

Tre lärare här har gjort detta, helt från början. 

En maskin som lagar former, galet coolt! 

Människor gillar att fota mig när jag sover. I skolan. 

Os quieroooo! 

Så himla fina vänner, kunde inte ha fått bättre. Förlåt för att ni måste vända på huvudet, men de är värda det.  

Livet är ganska bra, för bra. Livet är också orättvist, så njut av varje dag, för man vet aldrig vad som händer.

//Jeppu

This is the moment, the time of your life

Buenos dias!

Fredagen var skoj och vi kom hem med hostbrorsan fem på morgonen, vilket ledde till att jag inte kände för att dra ut igår en gång till, haha. Istället blev det en sväng till Retiro med favorittjejen och kameran, fick lite fotat och har nu lekt med bilderna i Lightroom, mycket har jag nog att lära men bättre blir det hela tiden! På kvällen blev det hemmamys med hostbrorsan och en halv film, innan vi insåg att bättre att kolla den en annan dag då vi inte sover i soffan... 

Idag ska jag träna, göra studera lite (hehe vem försöker jag lura?) och fortsätta redigera mina foton. 27 dagar kvar, får panik. Hjälp. Längtar och fasar på en och samma gång. Är faktiskt rädd, ja rädd, över att komma hem, hur galet det än låter. 

Äkta hissbild. 

Lägg märke till pizzorna i min hand & Davids filosofiska blick. 

Mi Mayi favorita <3

Man KAN ta suddiga bilder med en bra kamera också. 

Festbilderna är oredigerade, vilket syns, haha, men de som vi tog i Retiro har jag ändrat lite färger och sånt. 

Ilandsproblem, är man lång så hittar man aldrig maxikjolar som går ända ner till fötterna

Finaste Natalia!

Obligatorisk blombild. Jag gillar rosor och tulpaner. 

Justdetja, fick äntligen köpt en drömfångare som ska upp ovanför min säng!

Nu ska jag luncha, ha en bra vecka & grattis till alla studenter! Är nog väldigt avis på att sommarlovet redan börjat, har tre veckor fulla med prov kvar, haha :D

//Jeppu