Gracias

Åtta månader. Herregud. Så länge har jag varit här nu, mindre än två månader kvar. 46 dagar tills jag får se min älskade familj, 50 dagar tills jag landar på finsk mark. Helt otroligt.

Tio månader kändes som en väldigt lång tid när jag åkte iväg. Hur skulle jag klara mig själv i tio månader, utan min familj och mina vänner? Det kändes nog lite omöjligt, jag frågade nog mig själv ett par gånger vad jag höll på med. 

Det jag inte tänkte på eller insåg var ju att jag skulle lära känna nya människor, eller jo såklart, men inte att jag skulle lära känna dem. Utan och innan, få bästa vänner, få ta del av deras vardag, bli en del av deras liv. 

De har öppnat sina armar och tagit emot mig, orkat vara med mig trots min komplicerade spanska de första månaderna, försökt förstå vad jag vill säga och inte gett upp då jag sagt att nej inget utan bett mig förklara en gång till, tagit med mig i sina kretsar, lärt mig saker och låtit mig lära dem något. De har öppnat upp sina liv och släppt in mig, en helt främmande person från en annat land, och visat mig hur man kan leva på ett annat sätt. De har hjälpt mig att öppna mina ögon, och visat mig kärlek och respekt. Vi har pratat om löjliga saker, allvarliga saker, upplevt kulturkrockar, pinsamma grejer och skrattat så att ögonen rinner. Vi har skaffat nya minnen, tillsammans och en vänskap som jag tror att kommer att hålla livet ut.

Är så himla lycklig och tacksam över att det har blivit som det är. Året blev inte som jag väntat men inte kunde man förbereda sig. Och ja, året blev så mycket bättre.

Om 50 dagar åker jag hem, ledsen men lycklig över att jag fått uppleva det.

//Jeppu