Mina månadsinlägg har försvunnit den sista tiden, har inte haft tid eller ork att knåpa ihop ett längre inlägg. Idag känner jag dock för att analysera och fördjupa mig lite, så vi kör väl på en text idag då!
...
Har idag varit här i 220 dagar, tiden bara rinner iväg. Snart är jag hemma igen, eller är jag det? Vad är hemma? Är jag inte hemma här också?
De allra flesta människor behöver en plats som de kan kalla "hem", ett ställe där de känner sig trygga, där de känner att de passar in, ja där de hör hemma, helt enkelt. För en del är det platsen de föds på, för andra där de har sina närmaste vänner, för en del där de bildar sin familj. Det finns också de som ser hela världen som sitt hem. Jag tror på citatet "home is where your heart is".
Tänk på dessa ord. Var dunkar ditt hjärta lite extra av glädje, eller kanske av känslan av lugn, eller frihet? Var ligger den platsen? Vilka faktorer är viktiga för just dig? Är det omgivningen, att familjen trivs, vännerna, släktingarna eller kanske minnena som gör ditt hem till ett hem? Är det en mix av flera, eller kanske allihopa?
Jag har funderat väldigt mycket på den här frågan. Mitt hjärta finns på två ställen, i Finland och i Madrid. Vad som gör mitt hem till ett hem i mitt hemland behöver jag nog inte förklara, mitt hela liv är ju uppbyggt där, med min familj och allt. Spanien då? Enkelt sagt så har jag fått ett till liv, ett till hem. Har underbara vänner som jag inte kan tänka mig att lämna, en extra familj där jag trivs så bra, en stad som har allt och en vardag som får mig att le och vilja leva. Jag mår bra här.
Samtidigt bultar hjärtat efter att få krama om alla nära och kära där hemma, och saknaden efter allt finskt finns ju där. Saknaden efter ett annat liv, ett hem. En annan plats som jag älskar. Känns som om jag är fast mellan två världar, och känner mig lite borttappad. Kan man ha två hem, tror ni?
Min tanke är att vi alla hör hemma någonstans, att vi alla har en plats där vi bara passar in. Problemet är att veta var den platsen är. Jag kommer att komma tillbaka till Finland, studera där, resa runt jorden och antagligen bosätta mig i mitt fina lilla land, men en del, en stor del av mitt hjärta kommer alltid att vara här, i Madrid. Jag älskar det här stället, och mest av allt människorna och allt det har gett mig. Jag har fått så mycket kärlek här att jag nu, medan jag skriver detta, känner tårarna bränna bakom ögonen. Denna stad och alla fina personer har gett mig så mycket som jag aldrig någonsin kommer att kunna ge tillbaka, de har gett mig ett nytt liv, ett nytt synsätt och en lite annorlunda Jeppu. De har gett mig minnen, glädje, lite sorg. De har lärt mig leva, och om livet.
Varför stannar jag då inte bara här, om jag nu känner så starkt? Ja, bra fråga. Sanningen är den att jag vet inte, eller jo, det gör jag nog. Finland är mitt hem. Så är det bara. Det är där jag hör hemma, men vet ni vad? Ont gör det.
...
Ja, det var en hel del ärliga ord, men trots att det känns jobbigt att ens tänka tanken att lämna Madrid så är jag så himla lycklig över att jag fått chansen. Nu ska jag njuta av min sista tid här och bara leva livet, för livet är värt att levas. Sedan så fixar vi väl ett lika härligt liv där hemma, på äkta finskt vis! För bra är det nog där hemma också, det vet vi. Vi fixar det, tillsammans.
//Jeppu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar