Living the dream

Fem hela månader (på fredagen). Så länge har jag varit här i Madrid och just nu känns det som om jag aldrig vill lämna det här stället. Visst saknar jag alla fina där i Finland, men om man bortser från det så har jag det så himla, himla bra.

Jag känner mig som hemma här. Har fått riktigt nära vänner, spanskan är nästan flytande och olivoljan är inte lika hemsk som den varit. Känner mig till och med lite spansk då jag alltid ibland sover siesta och kommer för sent, hehe.

Tidigare så tänkte jag inte på att jag skulle få ett helt nytt liv, ett till liv, här. Visst, jag skulle få en massa nya vänner och minnen osv men inte kunde man förstå hur mycket allt skulle komma att betyda för en. För det är precis det som har hänt, jag har fått ett till liv. En ny del av mig själv, som jag inte kan ignorera. Det går inte ens att tänka tanken att jag måste lämna allt om fem månader, och inte veta när jag kommer tillbaka.

När jag lämnade Finland visste jag vad jag hade men inte vad som väntade. Nu vet jag vad jag hade och vad jag har, och jag kan inte välja båda. Det känns hemskt, rent ut sagt. Samtidigt är jag dock så lycklig över att jag har fått uppleva allt jag gjort. Blandade känslor, verkligen! 

Egentligen har jag nästan helt slutat att vänta på saker, det är nog den största skillnaden mellan Finland-Jeppu och nu-Jeppu. Förr kunde jag längta mig bort helt för mycket. Till veckoslutet, nästa lov, sommaren, ja, min åsikt är den att vi människor väntar helt för mycket. Här lever jag i nuet, och trivs i nuet. Jag behöver inte längta till nåt. Min vardag, det vanliga livet, får mig att le. Jag ler just nu, medan jag skriver detta, när jag tänker på hur bra jag har det.

Tänk sån skillnad mot min första månad här, då jag helt ärligt sagt undrade hur jag skulle orka i tio månader. Jag kände mig borttappad utan mina personer i Finland som jag hörde ihop med. Det var en ny start på alla sätt, och en chock för mig som ända sedan dagis alltid haft någon att luta mig mot vid alla nya situationer. Nu var jag ensam och måste klara mig själv. Tur då att man träffade så härliga människor som hjälpt mig på min väg och fått mig att känna mig som hemma!

Det var denna månads text, inte så lång men har inte haft tid att skriva nåt längre. Har just talat med päronen via skype, härligthärligt och nu ska jag äta nåt och sedan sova. Veckoslutet var lugnt men bra men berättar mer i nästa inlägg.

Sussa sött & ha en bra vecka!